Då läkaren Ignaz Semmelweis började arbeta på förlossningsavdelningen på Wiens allmänna sjukhus 1846 var risken att dö i barnsängsfeber där mycket hög, till och med högre än för de som födde ute på gatan. Många kvinnor undvek därför sjukhuset. Sjukhuset hade två förlossningsavdelningar och Semmelweis insåg efter en tid att det var en extrem skillnad i dödlighet i barnsängsfeber mellan de två avdelningarna. På hans avdelning var dödligheten i barnsängsfeber cirka 13 procent. På den andra avdelningen var den bara cirka två procent. Vad orsakade denna skillnad, som var så stor att kvinnor bönade och bad för att få föda på den andra avdelningen hellre än den första?
Semmelweis beslöt sig för att försöka ta reda på varför. Under sina år på avdelningen ställde han upp nio hypoteser som han såg som rimliga, både sådana som var väletablerade under denna tid och några han kom på själv. Sedan gjorde han sitt bästa för att falsifiera dessa, det vill säga motbevisa dem. Den teori som stod emot försök att empiriskt motbevisas var sannolikt mer gångbar. De hypoteser han ställde upp var följande:
- Dålig luft
- Överbefolkning på avdelningen
- Dålig mat
- Dålig vård
- Hårdhänta undersökningar av kvinnorna
- Psykologiska anledningar
- Felaktig födelseställning
- Överförande av “likstoff” från döda människor
- “Förruttnelseprodukter” från levande eller döda människor
Den första hypotesen var den dominerande teorin om varför sjukdomar spreds i kluster under denna tidsperiod. Men Semmelweis var inte rädd att omedelbart falsifiera den. Luften var densamma i båda avdelningarna och kunde därför inte förklara skillnaden i dödlighet. På samma sätt avfärdades omedelbart hypotes två till fem. Det var ingen skillnad på maten, vården eller beläggningsgraden mellan de båda avdelningarna. De fyra sista hypoteserna krävde experiment för att undersökas.
Hypotes sex var att barnsängsfeber orsakades av att mödrarna blev skrämda. Den tänkta orsaken var att de präster som gav sista smörjelsen till döende patienter var tvungna att gå till de andra sjukrummen på Semmelweis avdelning för att kunna nå den döende. Då skulle alla kvinnor som sett prästen påminnas om sin egen dödlighet och bli skrämda. På den andra avdelningen däremot var det möjligt att gå direkt in till varje enskilt sjukrum. Semmelweis övertalade prästerna att gå in i sjukrummen på hans avdelning genom en bakdörr så att de inte skulle bli sedda av någon patient. Dödligheten ändrades dock inte och hypotesen förkastades.
Hypotes sju kunde motbevisas genom att man inte kunde påvisa någon skillnad i dödlighet då man lät kvinnor föda i olika ställningar. Så vad orsakade då skillnaden? Hypotes åtta och nio uppkom 1847 då en kollega till Semmelweis dog i en infektion efter att han hade råkat skära sig med en kniv under en obduktion. Symptomen liknade de vid barnsängsfeber. Semmelweis insåg då vad den viktiga skillnaden mellan avdelningarna var. På den andra avdelningen arbetade endast barnmorskor, men på hans avdelning praktiserade medicinstudenter. Medicinstudenterna kom på morgonen från obduktioner, med händerna bokstavligen stinkande av lik. Sedan behandlade de födande kvinnor utan att tvätta sig.
Semmelweis fick medicinstudenterna att tvätta sina händer i en klorinlösning innan de behandlade kvinnorna, och direkt sjönk dödligheten till den nivå som var på den andra avdelningen, endast två procent. Med tiden så utvidgade han rengöringen till alla instrument på avdelningen, vilket närmast utrotade barnsängsfebern där. Detta stärkte Semmelweis övertygelse om metodens effektivitet och han började publicera sina resultat.
Tyvärr var Semmelweis före sin tid. Resten av den medicinska sfären vägrade att tro på hans resultat eftersom de ansågs vara för radikala. Trots att han kunde bevisa att metoden var effektiv hade han ingen teoretisk förklaring till detta, vilket gjorde att dåtidens experter inte ville ta till sig den.
Semmelweis blev mer och mer frustrerad över att ingen lyssnade på honom och hans psykiska hälsa försämrades. 1865 drabbades han av ett nervöst sammanbrott och hamnade på mentalsjukhus. Där dog han två veckor senare, ironiskt nog av ett infekterat sår.
Efter Semmelweis död gjordes vetenskapliga upptäckter som bekräftade hans hypoteser. Fransmannen Louis Pasteur formulerade 1861 mikrobteorin, att mikroorganismer orsakade infektionssjukdomar, vilket med tiden gjorde Semmelweis resultat accepterade. Den brittiske kirurgen Joseph Lister, fadern till modern antiseptika, stödde sig starkt på Semmelweis och Pasteurs upptäckter då han revolutionerade kirurgin med användning av bakteriedödande medel. Mot slutet av 1800-talet hade deras rön slagit igenom och Semmelweis hyllades som den banbrytare han var.
Modern medicin är en av de bästa sakerna som hänt mänskligheten. De upptäckter som var häpnadsväckande på 1800-talet är idag självklara och räddar tusentals liv varje dag. Det som gjort att Semmelweis fortfarande nämns på läkarutbildningar världen över är hans systematiska arbete med testandet och motbevisandet av uppställda hypoteser, ett praktexempel på vetenskaplighet och bra forskning. Att han även var redo att motbevisa etablerade övertygelser i strävan efter sanningen gör honom till en sann förebild för den seriösa forskaren. Arvet efter Semmelweis är en värld där varje förlossning inte är förknippad med livsfara och ett skärsår inte behöver leda till döden. Det är ett arv att vara stolt över.
Källor som användes i den här artikeln
Zoltán, Imre; Ignaz Semmelweis; Encyclopedia Britannica ; 2022; https://www.britannica.com/biography/Ignaz-Semmelweis,
Lindroos, Charlotte; Handtvättens fader hånades under sin livstid – fick upprättelse först efter sin död; Svenska Yle ; 2020; https://svenska.yle.fi/a/7-1461508,
Thurén, Torsten ; Vetenskapsteori för nybörjare; 3:e upplagan ; Stockholm Liber AB, 2019.