“Cogito, ergo sum” lyder ett klassiskt citat av den berömde filosofen René Descartes. Citatet betyder på svenska ungefär “Jag tänker, alltså finns jag”. Under existentiella kriser kan Descartes filosofi vara väldigt lugnande, detta tills man tar hänsyn till den svenska filosofen Nick Bostroms simuleringsargument. Enligt detta argument kan alla dina minnen, tankar och upplevelser, helt enkelt hela din existens, vara lagrad som ettor och nollor i en dator.
Bostroms simuleringsargument bygger på att en av tre möjligheter är sann, men för att argumentationen ska hålla antas det också att en simulation av medvetande faktiskt är möjlig. Även om detta inte är fullständigt okontroversiellt finns det goda belägg för att göra antagandet. Man måste även förutsätta att tekniska framsteg inte kommer sluta innan en simulation som den i fråga blir möjlig. Viktigt att notera är att inte alla atomer i ett simulerat universum måste vara tillgängliga, utan endast de som observeras av människan. Detta gör antagandet möjligt.
Den första möjligheten som enligt simuleringsargumentet finns är att i princip alla avancerade civilisationer till slut utrotar sig själva. Principen, som också ofta kommer på tal vid diskussioner kring Fermis paradox*, skulle om den var sann betyda att ingen civilisation kan nå punkten för tillräcklig teknisk utveckling för att kunna köra en simulation av denna magnitud innan utrotning. Vad “filtret” som utrotar avancerade civilisationer kan bestå av är för närvarande upp till fantasin, men man skulle kunna tänka sig att det är krig eller möjligen klimatkatastrofer.
*Fermis paradox grundar sig kring oenigheten mellan modeller för beräkning av sannolikheten för intelligent utomjordiskt liv (exempelvis Drakes ekvation) och frånvaron av upptäckta signaler och bevis för andra intelligenta livsformer i universum.
Nästa möjlighet är att i princip ingen civilisation som utvecklas så pass långt skulle ha något intresse av att utföra en simulation av medvetande. Som människa kan detta vara svårt att acceptera, men det är samtidigt orimligt att påstå sig veta vad en så avancerad civilisation skulle vilja göra och hur individer i civilisationen skulle tänka. En myra skulle antagligen ha svårt att förstå varför vi till exempel går parader och åker berg- och dalbanor, likaså kan vi människor inte anta att vi kan förstå oss på vilken avancerad civilisation som helst.
Om ingen av dessa två möjligheter är sanna menar Bostrom att sannolikheten, enligt hans matematiska modell, att våra medvetanden är simulerade är enorm. Om ingen av de andra möjligheterna stämmer betyder det att en hypotetisk civilisation kommer vilja och kunna köra stora simulationer av samhällen med individer vid medvetande. Kan en civilisation köra flera sådana betyder det att civilisationerna i simulationerna också skulle kunna köra egna simulationer, således bildas en pyramid av simulationer. Sannolikheten att vi skulle vara den ursprungliga verkliga simulationen är då uppenbart väldigt liten.
Hans resonemang leder till ett antal svindlande slutsatser, till exempel betyder slutsatsen att om vi någonsin når en punkt i vår teknologiska utveckling där vi kan och vill utföra en simulation av denna typ betyder det nästan säkert att vi redan lever i en simulation. Detta eftersom det betyder att det tredje alternativet stämmer.
Simuleringsargumentet lämnar oss med många frågor och få svar. En självklar tanke som uppkommer är huruvida vi kan testa om vi lever i en simulation och hur det i så fall skulle gå till. Förslag till sådana experiment har uppkommit på senare år i till exempel “On testing the simulation theory” (2017, International Journal of Quantum Foundations) där forskarna Tom Campbell, Houman Owhaldi, Joe Sauvageau och David Watkinson skrev om möjliga tester. Frågan som återstår är dock om vi bör leta efter sanningen. Kanske stängs simulationen ner om vi får reda på den och kanske kommer människan må bättre utan vetskapen om att vi faktiskt bara är ett datorprogram. Exempelvis skulle somliga kanske sluta bry sig om sina medmänniskor med kunskap som denna, “vi är ju ändå inte på riktigt”. Varför bry sig om att följa lagar, normer och leva moraliskt om inget av ens värld existerar i verkligheten?
Ur ett mer personligt perspektiv blir dock hela risken att vi bor i en simulation mer eller mindre irrelevant om vi bara fortsätter leva som vanligt. För alla relationer, upplevelser och minnen du har finns ju fortfarande för dig. Även om din existens kokar ner till ettor och nollor så finns du och alla dina känslor ändå i bemärkelsen att det helt enkelt känns som det, och är inte det egentligen det viktiga? Jag tänker, alltså finns jag. Cogito, ergo sum.