Vi känner alla till den ikoniska bilden från biologilektionen om hur vi gått från att hänga i träd till att stå på egna ben. Men vad vi kanske inte har lärt oss är hur vi under samma tid gått från att göra obegripliga läten till att till att kunna kommunicera på ett mer avancerat sätt och till exempel kunna trösta varandra vid sorg?
Bakgrunden till människans unika sociala färdigheter är att sociabilitet gynnade våra förfäders överlevnad. Högre sociala färdigheter ledde till en högre överlevnadschans vilket medförde att genetiska anlag som gynnade dessa egenskaper och ökade förmågan till social kompetens för kommande generationer utvecklades och fördes vidare. Samtidigt drogs likasinnade människor till varandra och olikartade separerade.
Men samtidigt som vi ställde krav på andras beteende medförde det krav på oss själva. Gruppmedlemmen förväntades anpassa och förändra sitt beteende för att anses likartad och inte riskera utfrysning . Ett tidigt exempel från våra förfäder kan vara om en gruppmedlem börjat ta all mat till sig själv. Framtiden för denna illojala gruppmedlem var nog inte ljus och hen stod inför en utfrysning och säker död ensam och hungrig.
På samma sätt som vi drogs till likartade på grund av beteende började vi utveckla färdigheter som gav positiv återkoppling. Genom evolutionen prioriterades vissa genetiska anlag och vissa egenskaper. Oönskade egenskaper som inte uppskattades av gruppen ledde till utfrysning av gruppmedlemmen. Beteenden som stärke personens ställning gentemot gruppen och dess medlemmar var de som uppmuntrades och därmed förstärktes.
Så hur skapas egentligen den sociala människan?
Jo, för att inte gå in alltför mycket på detaljer kan man säga att ett barns sociala utveckling börjar redan innan födseln och pågår hela livet. Ett foster kan redan i livmodern höra och känna igen röster. Det lilla nyfödda barnet går från att göra oförståeliga läten till att utveckla språk och social kompetens med olika förmågor som att till exempel på ett empatiskt sätt kunna trösta vänner. Varje steg i utvecklingen bygger på tidigare lärdomar genom erfarenheter där socialt uppskattade beteenden förstärks genom positiv förstärkning av omgivningen och där mindre önskvärda beteenden upphör genom utsläckning. Det lilla barnet lär sig successivt att förstå en andra människor, och utvecklar förståelse för sammanhang, konsekvenser och samband, men samtidigt hur kultur och miljö påverkar när utvecklingen sker.
Det tidigaste stadiet i utvecklingen, det sensomotoriska stadiet äger rum från 0 till 2 års ålder. Barnet ökar sitt medvetande om och skapar sig en förståelse för världen runt omkring sig. Redan när ett barn bara är några veckor kan man få gensvar vid ögonkontakt och när man talar med det lilla barnet. Barnet börjar utföra grimaser som respons på ett stimuli i ett socialt kontext. Om mamman ler mot barnet kommer barnet le tillbaka.
Genom det så kallade “still face experiment” har man kunnat visa hur barn redan vid tidig ålder kan märka av att något är fel. Om mamman är ledsen/orolig blir barnet också oroligt och försöker utföra beteenden som får mamman tillbaka till att fokusera på barnet och få henne i ett bättre känslotillstånd.
Från början har hen ett väldigt egocentriskt synsätt för att senare förstå att hen inte är den enda personen i sammanhanget och att skeenden kan vara beroende av varandra. Exempelvis utvecklar barnet förmågan att kategorisera händelser och objekt utifrån hur dessa “reagerar” när barnet till exempel leker med det. I och med detta börjar barnet utveckla de första sociala färdigheterna. .
I denna tidiga period, är den sociala interaktionen väldigt grundläggande och nästan bara i den nära familjen. Tidigare uppfattningar antog att barn i denna ålder inte hade någon förmåga att delta.Att om barnet grimaserade så innebar detta inte något i det sociala sammanhanget eftersom man inte kunde bevisa att det var respons på ett stimuli.
I och med att barnet börjar delta i grundläggande sociala sammanhang, så utvecklas samtidigt den språkliga förståelsen. Som tidigare nämnt så börjar denna process redan innan födseln då barnet redan då får förståelse av modersmålet. Detta medför troligtvis att barnet redan från 12 månaders ålder har en grundläggande förståelse för språket och därmed kan göra sig förstådd i sociala sammanhang. I de tidiga åren innefattar kommunikationen mestadels telegraphic speech, vilket kategoriseras av att barnet kombinerar max 2-3 ord för att framföra någonting. Utvecklingen sker sedan stegvis och det är först runt omkring 6 års ålder som barnet innehar en fullständig språkförmåga.
När barnet nått 2 års ålder går det in i det preoperationella stadiet. Här utvecklar barnet ytterligare förståelse för skeenden och sin plats i världen. Det är även nu som barnet börjar gå från att uttrycka sig genom ansiktsuttryck till att även använda språk och skrift, vilket ligger till stor grund för den fortsatta sociala utvecklingen. Det är just genom detta som barnet får möjligheten att kommunicera med andra människor och därmed uttrycka mer avancerade tankar.
Från samma ålder börjar utvecklingen av en av de mest avancerade och viktigaste kompetenserna, theory of mind. Denna förmåga utgår ifrån möjligheten att kunna förstå och utvärdera andra personers känslotillstånd. Vanligtvis brukar man se att denna förmåga börjar utvecklas någonstans runt 2 års ålder när barn klarar det så kallade “false belief” testet, vars syfte är för barnet att visualisera utifrån en annans persons perspektiv. Eftersom känslotillstånd oftast är väldigt abstrakta anses denna förmåga som en av de senaste ett barn lär sig under uppväxten och den brukar inte vara fullt utvecklad förrän efter puberteten. Man kan se att barnet redan vid 2 års ålder kan utföra hjälp beteenden, men desto mer abstrakt beteenden, såsom att trösta andra, desto senare i livet bemästrar barnet det.
Senare forskning har visat på betydelsen av theory of mind i samhället och den vikt den spelar i att upprätthålla social status. Exempelvis möjliggör theory of mind att personen kan socialisera på en högre nivå vilket resulterar i allt från ökad uppskattning till större kontaktnät. Samma forskning visar även det motsatta för de personer som innehar brister i theory of mind när de sociala sammanhangen blir fler. Exempelvis kan personer som inte innehar utvecklad theory of mind redan vid skolstart bli mindre uppskattade och uteslutas från grupper. Denna förmåga utvecklas under livets gång men i olika omfattning för olika personer. För personer med autismspektrum består bristen av theory of mind livet ut vilket oftast medför stora förluster i det sociala sammanhanget.
Som ett avslutande ord är det värt att påpeka att vi som art har lärt oss att det finns en vinst i att vara social. Denna vinst har format oss genom barndomen till att utveckla färdigheter som gör oss mer uppskattade och sociala, allt för vår egen fördel. Men såväl biologiska som kulturella faktorer kan påverka dessa och medföra variationer som inte alltid är i vår fördel.
1 I följande artikel används den kognitiva utvecklingsteorin som riktlinje med syfte att få en överblick över hur den psykiska utvecklingen, därmed sociala-, sker i det tidiga livet.