Intelligens är ett väldigt kontroversiellt ämne inom psykologin. Vad är det som definierar intelligens? Finns det olika sorters intelligens eller är det en särskild förmåga? Och hur ska man på ett rättvist sätt mäta intelligens? Dessa är bara några av de frågor som psykologer och forskare världen över är oense om.
I början av 1900-talet utvecklades de första metoderna för att mäta intelligens. Den franske psykologen Alfred Binet fick i uppdrag av Franska skolverket att utveckla ett sätt att mäta skolelevers begåvning, så att man kunde anpassa klasserna efter elevernas inlärningsförmågor. 1905 kunde han presentera det första intelligenstestet: Binet-Simon-skalan.
Andra psykologer började därefter utveckla nya och ytterligare revidera intelligenstest för att kunna mäta de egenskaper som man kopplade till intelligens: inlärningsförmåga, anpassningsförmåga, logiskt tänkande, resonemangsförmåga, problemlösningsförmåga, språklig förmåga, och förmågan att se orsaks- och mönstersamband. Ordet intelligens kommer från det latinska ordet intellego, som betyder att förstå, begripa, inse, avgöra.
Traditionellt sett är det även dessa egenskaper man associerar med intelligens, men 1999 publicerade Howard Gardner, en amerikansk psykolog, en teori om att det finns nio typer av intelligens;
· Lingvistisk intelligens
· Musikalisk intelligens
· Visuell/rumslig intelligens
· Kroppslig intelligens
· Social intelligens
· Självkännedom
· Logisk och matematisk intelligens
· Naturintelligens
· Existentiell intelligens
Frågan om huruvida Gardners teorier räknas som intelligenstyper eller inlärningsbara egenskaper är en del i den kontroversiella debatten. Flertalet studier har gjorts på huruvida intelligens är baserad på arv eller miljö. Resultaten man får varierar men genomsnittet är att intelligens baseras på 50% arv och 50% miljö, vilket betyder att man har möjlighet, speciellt i ung ålder, att träna upp sin intelligens. Genom att kontinuerligt lösa logiska och matematiska problem kan man alltså bli mer intelligent. Det har även visat sig att elever som går längre i skolan blir mer intelligenta, vilket stärker denna teori.
För att kunna sätta en ”enhet” på, och kvantifiera intelligens antog William Stern, en tysk psykolog, att intelligens är normalfördelat, och normerade därför resultaten från test och utvecklade IQ-skalan. Många tror att IQ (Intelligenz-Quotient, intelligenskvot) är ett mått på hur intelligent man är. Detta är dock inte helt sant, då IQ är normerat. IQ är alltså ett mått på hur intelligent man är jämfört med populationen. De olika testen har olika IQ-skalor men har gemensamt att 100 IQ alltid motsvarar medelvärdet i populationen. Det betyder att om man får mer än 100 IQ på ett sådant test motsvarar det ofta högre intelligens än genomsnittet och om man får lägre än 100 IQ motsvarar det lägre än genomsnittet.
Om du är intresserad av att få en ungefärlig bild om ditt IQ kan du göra Mensa Sveriges internetbaserade provtest nedan:
https://www.mensa.se/bli-medlem/provtest-r1/
Tänk på att internetbaserade IQ-test inte kan jämföras med riktiga, övervakade test och att resultatet blir missvisande om du är under 18 år.