Konfabulation är ett fenomen som får människor att bli övertygade om att saker som inte alls är sanna stämmer. Konfabulation kallas därför ibland “ärligt ljugande”. När någon fabulerar säger man alltså inte att den ljuger eftersom det inte finns något underliggande syfte att föra någon bakom ljuset. Medan dessa osanningar ofta är menlösa, kan de också vara absurda och tveklöst strida mot all rationalitet. Ändå är många helt övertygade om att det de säger stämmer, vissa trots att de samtidigt är medvetna om direkt motstridig fakta.
Begreppet konfabulation har länge använts för att beskriva personer med en benägenhet att hitta på färgstarka historier, men idag är det inte lika självklart, och det pågår fortfarande en diskussion om hur man exakt ska definiera konceptet. Medan en del skulle säga att konfabulation är en typ av villfarelse, anser andra att man inte kan likställa de två begreppen. En viktig skillnad är att villfarelser tenderar att vara mer systematiska och utgöra en övergripande del av livet, medan konfabulationer ofta är isolerade händelser. Samtidigt som vissa påstår att konfabulation är ett symptom på en minnesstörning, eller till och med att det är en minnesstörning i sig, menar också andra att fenomenet även kan förekomma hos människor med friska hjärnor. Denna oenighet gör det extra svårt att peka ut orsaker till varför den mänskliga hjärnan ibland “hittar på” osanningar.
Något förenklat kan man dela upp de nutida teorierna om varför konfabulation sker i fyra olika kategorier. Den första av dessa säger att konfabulation beror på bristande temporal (tidsmässig) medvetenhet. Det förekommer att folk talar om saker som faktiskt har hänt, men att de tar rätt så grovt fel på när det hände. Den andra menar att orsaken till att folk fabulerar är för att det blir fel vid “återhämtningen” av minnen. På så sätt är det möjligt att blanda ihop olika minnen och att misslyckas med att skilja på fakta och fantasi. Till den tredje kategorin hör de teorier som säger att skapandet av falska minnen på något sätt är motiverat. Detta skulle kunna vara ett sätt att behålla sin självbild. Den fjärde typen av teori säger att man inte kan säga att en enda specifik neurokognitiv process är orsaken till all konfabulation, utan att det finns många olika saker som kan göra att folk börjar fabulera. Den här idén förutsätter en definition av konfabulation som ett mer generellt begrepp.
Likväl är forskarna inte heller säkra på hur man eventuellt ska dela upp begreppet i olika typer. Det vanligaste synsättet är att det finns spontan och provocerad konfabulation. Spontan konfabulation definieras som en följd av en skada – antingen orsakad av en sjukdom eller yttre våld – på främre delen av hjärnan. Provocerad konfabulation, däremot, förklaras vara en vanlig mänsklig respons till bristande minne, där man helt enkelt omedvetet “fyller i” minnesluckor.
Konfabulationer är oftast harmlösa. I de flesta fall spelar det inte så stor roll om man minns några saker fel. Om det händer ofta kan det dock bli väldigt frustrerande för folk i ens närhet. Det kan också hända att man får för sig att en idé är ens egen när man egentligen fått den av någon annan, något som kan leda till omedveten plagiering, cryptomnesia.
Förekomsten av konfabulation är också ett problem inom rättssystemet, för hur ska man veta om det ett vittne säger är objektivt sant om det inte ens är säkert att vittnet själv vet det? Fabulerande kan också “framtvingas” i polisförhör, och det krävs inte särskilt mycket för att få ett brottsoffers eller ett vittnes minne av en specifik händelse att bli förvridet. De största riskfaktorerna har att göra med hur personen blir intervjuad. Risken att ett vittne, exempelvis, börjar fabulera ökar om frågorna som ställs är ledande snarare än öppna. Att be ett vittne att spekulera om ett möjligt svar vid bristande minne kan också leda till att vittnet omedvetet skapar ett eget minne. Något som påverkar än mer är dock om den som intervjuar själv ger förslag på vad som hänt, då folk ofta är mer benägna att tro på andras omdömen än sitt eget.
Konfabulation kan beskrivas som ärligt ljugande och det är svårt att peka ut en specifik orsak till varför människors minnen ibland blir förvrängda. En sak är dock säker: vad det än beror på, kan konfabulation ibland få oönskade konsekvenser, vissa allvarligare än andra.
Källor som användes i den här artikeln
International Journal of Neurology and Neurotherapy; Confabulation: A Guide for Mental Health Professionals; International Journal of Neurology and Neurotherapy ; https://clinmedjournals.org/articles/ijnn/international-journal-of-neurology-and-neurotherapy-ijnn-4-070.php?jid=ijnn,
Brain: A Journal of Neurology,; Mechanisms of spontaneous confabulations: a strategic retrieval account; Brain: A Journal of Neurology ; https://academic.oup.com/brain/article/129/6/1399/299381,
Journal of the International Neuropsychological Society; Telling It Like It Isn’t: The Cognotive Neuroscience of Confabulation; http://www.bu.edu/mdrc/files/2012/04/2010_Gilboa_JINS.pdf,
Legal and Criminological Psychology; Forced confabulation more strongly influences event memory if suggestions are other-generated than self-generated ; https://bpspsychub.onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1348/135532508X344773,
The Psychology of Cryptomnesia: How We Unconsciously Plagiarize Existing Ideas ; https://www.brainpickings.org/2014/09/26/cryptomnesia-psychology-of-writing/,