Var dag är en kamp och världen ser inte bättre ut även om doktorn säger det gång på gång. Senaste gången du var där blev det ännu ett löfte du inte kunde hålla. Pressen som kom efter du trots allt tog den där chokladkakan blev för mycket och ännu en gång blev du tagen på toaletten.
Mycket av detta är vardagen för såväl ungdomar som vuxna idag, där sjukdomar såsom Anorexia Nervosa, Bulimi Nervosa, SED, UNS gör var dag till en kamp. Även om namnen är annorlunda så medför alla ett problematiskt synsätt på mat. Många personer känner idag till ett flertal av det symptom som dessa sjukdomar kan medföra, med exempel på Anorexia Nervosa där undervikt och självsvält är det mest uppenbara. (Clinton, 2017)
Men det kan oftast ta flera år innan man som närstående märker dessa fysiska förändringar och därav är det viktigt att vara medveten om att dessa i 9/10 fall kan kopplas till en pågående psykisk ohälsa. Därav letar man idag tidigt efter det “tysta” symptomen såsom såsom ångest, nedstämdhet och depression för att därav få en chans stoppa sjukdomen innan den hinner utvecklas till att hota personens liv. Tydliga tecken som även visar på en ätstörning kan vara att man börjar ställa om sin livsstil och sluta med saker som man tidigare tyckte var roligt, även om det på kort sikt inte kan uppfattas som farligt av närstående. (Levander & Sabelström, 2014, Sid 278)
Anledningarna till att sjukdomar såsom dessa utvecklas hos människor är inte alltid lika lätt förklarat i jämförelse till bland annat cancer och diabetes, utan måste istället ses som ett resultat av flera olika faktorer som skapar en grund, utlöser och vidmakthåller en ätstörning:
Först och främst kommer det bakomliggande faktorerna, även kallade det predisponerande faktorerna, som ökar risken för att falla in i ett destruktivt synsätt gällande mat. Dessa faktorer kan i sin tur delas upp i familjerelaterade-, biologiska- och sociala områden. (Isomaa, 2011) Exempelvis löper en person större risk om han under uppväxten genomgått en process där möjligheten till frigörelse från familjen varit hindrad. Andra bakomliggande faktorer kan vara den psykiska förmågan att hantera ångest och samhällets syn på ideal och kroppsform. (Sandeberg, 2015)
Efter detta så brukar en utlösande faktor spela stor roll i att ”sätta fart” på sjukdomen. Vad som kategoriserar detta är oftast en händelse som sätter stor press på den enskilda individen. Detta kan vara saker såsom att flytta hemifrån, en närståendes död eller ett nytt förhållande. Där handlingar som exempelvis hetsätning eller självsvältning gör att man känner kontroll över en situation som annars hade känts omöjlig. (Isomaa, 2011) (Wentz, 2014)
Sist kommer vidmakthållande faktorer som gör att beteendet fortsätter och blir svårare att avsluta. Exempelvis kan en långvarig svältperiod leda till utsöndringen av endorfiner och kortisol som blir en betingad respons och därmed skapar ett välbehag och gör det svårare att bryta beteendet. (Sandeberg, 2015). Sammanlagt så innebär en längre sjukdomsperiod, utan inbrytande, att större delar av vardagen baseras runt omkring sjukdomen och därav en identitet som både genom stämplingsteorin och rent motivationsmässigt blir svårt att kliva ur. (Akademiska Sjukhuset, 2019)
Hur sjukvården och psykiatrin idag hanterar sjukdomsfall beror på hur långt in i sjukdomsperioden en patient är. Exempelvis är det enklare och mindre resurskrävande att hantera ett sjukdomsfall där det gått en kortare tid sedan den första utlösande faktorn. I dessa fall har det inte skapats en sjukdomsidentitet som behöver brytas ner genom en längre terapi.
Men för det patienter som kommit längre in i sin sjukdom krävs en mer detaljerad analys gällande hur en plan kan konstrueras för att ett tillfrisknande successivt ska utvecklas hos patienten. (Clinton, 2017) Det som sker är då en beteendeanalys, där man försöker gå till grund över vilka saker som gör att beteendet uppstår i första laget och inte att direkt attackera symptomen, detta förhållningssättet har genom åren visat en minskat återfallsrisk och är därav idag en central del av modern terapi. (Sahlgrenska, 2018) (Egidus, Beteendeanalys)
Det terapiformer som idag används gällande ätstörningar är kognitiv beteendeterapi, KBT och dialektiskt beteendeterapi, DBT. Vad som sammanfattar både är det syftar på att ge patienten möjligheten att själv kunna se över beteenden och tankar på ett objektivt och konstruktivt sätt för att därav ge möjligheter för patienten att på egen väg minska det destruktiva tankarna. (Ahum) För att uppfylla dessa mål brukar man ofta använda så kallade sokratiska frågor vars syfte är att få patienten att själv tänka och resonera över sina idéer och tankar. (Levander, 2008).
En mer utvecklad variant av KBT är den dialektisk beteendeterapin. Syftet här ligger mer i områdena rörande acceptans och förändring. Att lära ut förståelsen att vissa saker går att förändra och andra måste accepteras för vad det är. Denna form av terapi har kommit att bli väldigt aktuell bland det som lider av grova ätstörningar då den medför en mindre återfallsrisk hos den med grova ätstörningar jämfört med vanlig KBT. (Egidus, DBT)