En stressreaktion uppkommer för att kroppen ska kunna reagera på faror snabbt när den behöver extra kraft och energi, och hjälper oss att prestera i krävande situationer. För tusentals år sedan var detta absolut nödvändigt för att kunna överleva. Trots att de flesta av dagens hot inte kräver fysiska krafter, är stressreaktionen densamma – ungefär samma saker kan ske i kroppen när du ska hålla en presentation i skolan som när du stöter på ett lejon.
Stress regleras av nervsystemet, som tar emot, lagrar och förmedlar elektriska impulser mellan kroppens delar, vilka därmed kan samarbeta. Det delas ofta in i två olika delar: det somatiska och det autonoma nervsystemet. Det somatiska nervsystemet styr våra viljestyrda rörelser, medan det autonoma sköter de icke viljestyrda aktiviteterna i kroppen, som andning, matspjälkning och hjärtslag.
Det autonoma nervsystemet delas i sin tur upp i det sympatiska och det parasympatiska nervsystemet. När kroppen behöver energi aktiveras det sympatiska nervsystemet, som aktiverar kroppens organ. Det parasympatiska nervsystemet har motsatt effekt – det dämpar organens aktivitet. Det är viktigt för vila och återhämtning, och hjälper vid återuppbyggnaden av kroppen. I regel är det sympatiska nervsystemet gaspedalen medan det parasympatiska är bromsen för samma funktioner. För att man ska må bra måste det finnas en balans mellan dessa två system – jämvikt mellan aktivitet och vila.
Det finns två olika stressreaktioner: kamp- flyktreaktionen och “spela död”-reaktionen. Vilken som aktiveras beror på person och situation.
Vid kamp- flyktreaktionen ställer kroppen antingen in sig på kamp (att kämpa emot faran) eller flykt (att fly situationen). Då aktiveras det sympatiska nervsystemet, som mobiliserar kroppens krafter. Socker och stresshormoner – adrenalin, noradrenalin och kortisol – utsöndras i blodet, som dirigeras till musklerna. Adrenalin och noradrenalin ökar pulsen, höjer blodtrycket och vidgar luftrören så att andningen underlättas. Kortisol höjer bland annat immunförsvarets förmåga och blodsockernivåerna. Blodet blir mer trögflytande och koagulerar fortare, så att man inte förblöder om man skulle skadas. Smärttröskeln höjs och musklerna spänns. Nu prioriteras andra funktioner i kroppen, som matspjälkningen och reningen i njurarna, inte, och blodflödet till dessa områden minskar. När kamp- flyktreaktionen ställts in kan man känna sig hyperaktiv och rastlös. Man kan också uppleva ilska, irritation och rädsla.
När hjärnan uppfattar att faran är för stor för att bekämpas eller flys från, sätts däremot “spela död”-reaktionen igång. Då aktiveras det parasympatiska nervsystemet, som drar ner på kroppens aktivitet och energi. Nu minskar i stället pulsen, blodtrycket sänks och luftrören dras ihop. Resultatet kan bli trötthet, muskelsvaghet och yrsel. Man blir passiv. Vanligt är att man vill isolera sig och känner nedstämdhet.
Stress i sig är inte farligt, men om den varar för länge utan tillräcklig återhämtning kan skador uppkomma. Stresspåslaget är bara menat att vara igång en kort stund – några minuter eller timmar. Därefter måste kroppen få återhämtning – vila och sömn – för att kunna återuppbygga sig och ge utrymme åt de kroppsliga funktioner (som exempelvis matspjälkning) som nedprioriterats under stressreaktionen.
Utmattningssyndrom, eller utbrändhet, är ett tillstånd som uppstår vid långvarig utsättning av psykiskt krävande situationer. Den som har det är utmattad fysiskt och psykiskt. Symptomen kan variera mycket, men ofta upplever personer med utmattningssyndrom trötthet som inte kan vilas bort, sömnstörningar, nedstämdhet och koncentrations- och minnessvårigheter. Även muskelvärk till följd av spända muskler, magtarmproblem, yrsel och ljud- och ljuskänslighet är vanliga tecken på utmattningssyndrom.
Bakgrunden till många av dessa symptom är strukturella förändringar i hjärnan. Hjärnceller dör och hjärnvolymen minskar på vissa ställen. Hos många utmattade har man sett att prefrontala cortex, den främre delen av pannloben som är viktigt för minnet och inlärning, har minskat i storlek. Samtidigt har storleken på amygdala, som bland annat styr hur vi emotionellt reagerar på omgivningen och är den del av hjärnan som aktiverar det sympatiska nervsystemet vid kamp- flyktreaktionen, ökat. Detta kan göra hjärnan mer mottaglig för stress. Förbindelserna mellan nervceller har också visat sig dras tillbaka, vilket gör att kroppens olika delar inte kan kommunicera med varandra lika effektivt som annars. Höga nivåer av kortisol, till följd av att kroppen tillverkar mer kortisol än den kan frisläppa, är en betydande orsak till dessa förändringar.
Dessa förändringar i hjärnans struktur kan förklara varför återhämtningen för personer med utmattningssyndrom kan ta lång tid, ibland mer än ett år. Att skapa nya förbindelser mellan nervceller är en långsam process. Men kroppen och hjärna kan återhämta sig, och för unga går detta särskilt snabbt. Viktigast för rehabilitering är vila, både under vaken tid och i form av sömn. Oftast behövs också en förändring i sitt liv, exempelvis byte av jobb eller minskning arbetsuppgifter. Aktiviteter som har visat sig påskynda återhämtning är exempelvis fysisk träning, tid i naturen och att umgås med nära.
Källor som användes i den här artikeln
Bernstein, Rebecca; The Mind and Mental Health: How Stress Affects the Brain; Touro University Worldwide ; 2016; https://www.tuw.edu/health/how-stress-affects-the-brain/,
Engström, Louise; Stress; 1177 Vårdguiden ; 2018; https://www.1177.se/liv–halsa/stresshantering-och-somn/stress/,
Hjärnfonden; Vad händer i kroppen när vi stressar?; https://www.hjarnfonden.se/stress-vad-ar-det/,
Hjärt- Lungfonden; Stress; https://www.hjart-lungfonden.se/halsa/riskfaktorer/stress/,
Nationalencyklopedin; autonoma nervsystemet; https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/autonoma-nervsystemet,