Jag sätter igång datorn och loggar in på zoom mötet. Internet i Schweiz där Julie bor är inte så stabilt och koden strular. Sen ploppar hennes ansikte upp. Vi hälsar och hon frågar hur det är med mig. Vi pratar lite om annat i en stund innan jag drar igång intervjun.
“Vill du börja med att berätta lite om din bakgrund och utbildning?” frågar jag.
Julie funderar en stund och börjar sedan prata snabbt och entusiastiskt. “Absolut! Jag påbörjade mina studier inom biologi i Frankrike, där jag är född och uppväxt…” Hon fortsätter att berätta om ett utbytesår med universitets kredit i England inom biologisk vetenskap. Hennes examen var i grundläggande vetenskap, med ett års lektioner och ett år i Australien. Där lärs det ut hur man gör botemedel med gifter. Detta ledde henne till det hon jobbar med idag: smärtlindring. “Egentligen var jag emot karriären, då jag inte vill utsätta djur för smärta, men valde ändå jobbet efter det att jag hittade utbildningen på Yale University via Marie Curie-stipendiet.”
Nu jobbar Julie på Yale University. Hon arbetar främst inom små-fiber neuropati, ett område som fokuserar på sjukdomar inom kroppens mindre fibrer. Den största delen av hennes avhandling är inom neurologisk smärta. Hon visste att hon gillade vetenskap och har alltid tyckt att människor är mycket intressanta. “Men varför just neurovetenskap?” frågar jag. Hon svarar att det är eftersom neurovetenskapen är så ny. “Det finns så mycket att upptäcka. Det är så kritiskt och komplicerat!” Hon har alltid älskat sällsynta och understuderade ämnen, och att kunna använda konstiga djur för att utveckla medicin peakade hennes intresse.
Patienternas nerver börjar att degenerera, vilket orsakar smärtsamma störningar. Responsen på vad som känns smärtsamt varierar- heta duschar kan t.ex. kännas som att brinna. En av orsakerna till detta är mutationer av natrium-konsuler. Farmical genomics, en kombination av farmaceutiska läkemedel och gener, är det område som behandlar dessa typer av mutationer. “Det är viktigt att komma ihåg att smärtstillande läkemedel för närvarande inte fungerar bra. Endast 50% av patienter svarar bra på smärtbehandling och bara 50% av dem kommer att känna sig helt hjälpta.” Man försöker ta reda på vilka läkemedel som fungerar för vilka patienter, vilket kallas för personaliserad medicin. “För att göra detta registrerar vi el i cellernas natriumkanaler då mutationerna kan påverka dessa.” Processen börjar med ett litet blodprov. De tilläggs medel som finns i cancerceller, vilket ändrar blodcellerna tillbaka till stamceller. “När vi föds har vi många stamceller och dessa programmeras till vad de behöver vara beroende på vilka signaler som sätts igenom dem. Vi vill att de ska vara nervceller.”
Jag ber Julie att förklara lite djupare:
“Vi kan studera hela genomet på en plastplatta, bara utan kroppen. Processen är mycket snabbare än att använda en hel människa eftersom vi kan isolera genen som är av intresse.” Hon tar upp ett exempel på en patient hon har undersökt. “Det var en mamma och hennes son. Mamman hade mycket mildare symptom än sonen, trots att de bar på samma sjukdom. “Vi undrade såklart varför och hittade en annan mutation i mamman som undertryckte smärtan. Man kan sedan utveckla läkemedel som aktiverar olika gener, t.ex genen som mamman bar på.”
Till slut frågar jag henne om målet med hennes forskning, vilket hon berättar är att utveckla personlig medicin och förstå smärta bättre. “Vi hittar medicin som fungerar för varje patient. Kronisk smärta är en underdog inom medicin. Forskningen ligger långt efter och det finns ett stort antal självmord bland kroniskt sjuka.” Hon berättar att neurologiska sjukdomar oftast går hand i hand med andra sjukdomar. Psykisk sjukdom är överrepresenterad hos kroniskt sjuka. “Det är ett så extremt komplicerat problem. Det studeras inte tillräckligt och påverkar så många människor. Målet är att komma närmare att hitta ett botemedel för alla patienter.”