Hollywood har länge haft en tendens att porträttera flera dimensioner som parallella universum, vilket säkerligen också bidragit till att “dimensioner” numera är liktydigt till parallella universum. Inom fysiken, och kanske lite mer specifikt strängteorin, är dimensioner däremot ett sätt att beskriva fysisk utsträckning eller antalet frihetsgrader inom ett system. Frihetsgrader är ett begrepp som beskriver hur många oberoende variabler som behövs för att entydigt ange läget för något. I vårt universum finns fyra sådana variabler: längd, bredd, höjd och tid. När du ska träffa en kompis så behöver du mycket riktigt uppge alla dessa variabler för att kunna bestämma en träff. Vårt universum är därmed fyrdimensionellt vilket ofta benämns rumtid, där rum innefattar tre dimensioner och tid innefattar en dimension.
Vi är tredimensionella varelser – vi kan alltså inte påverka tid på samma sätt som rum och uppfattar endast tid som en linjär progression. Enligt supersträngteorin finns det tio sådana dimensioner. Föreställ dig att du har två punkter utan några dimensioner. Dessa punkter har mycket riktigt ingen storlek, och precis som i geometrin är det endast en idé som indikerar en position i ett system. Föreställ dig sedan att du ritar en linje mellan dessa två punkter – nu har du den första dimensionen som endast har längd, ingen bredd eller höjd. Om en hypotetisk varelse hade existerat i den första dimensionen hade den endast kunnat röra sig i en riktning – framåt och bakåt. Stegvis ökar antalet frihetsgrader då den andra dimensionen introducerar bredd och därmed plan med area, och den tredje introducerar höjd vilket också är de tre dimensioner som vi upplever dagligen och kan användas för att representera volym. Det som också är viktigt att beakta är att varelser i en lägre dimension inte skulle kunna uppfatta högre dimensioner. Det vore alltså möjligt att vårt universum har fler än fyra dimensioner, men då vi endast är tredimensionella varelser som upplever den fjärde dimensionen (tid) som en linjär progression, kan vi inte och kommer förmodligen aldrig kunna uppfatta dem.
Låter det konstigt? Föreställ dig att du är en tvådimensionell varelse som lever i en tvådimensionell värld – det finns alltså ingen höjd. Föreställ dig sedan att en tredimensionell människa skulle ställa sig på den tvådimensionella världen. Vad skulle du se? I och med att du är en tvådimensionell varelse, kan du endast uppfatta två dimensioner, och skulle således endast se kontaktpunkten för människan som står på den tvådimensionella världen, och det skulle definitivt inte efterlikna en människa. Det skulle bara se ut precis som alla andra tvådimensionella varelser i den världen – du skulle endast se en längd. Utifrån detta kan vi också förstå att trots att vi är tredimensionella varelser, ser vi endast saker i två dimensioner. Anledningen till att saker uppfattas som att vara tredimensionella är på grund hur ljus reflekterar på objekt samt hur deras storlek ändras då deras distans från oss ändras, och dessa tvådimensionella varelser kan uppfatta att de befinner sig i en tvådimensionell, men de kan endast se den första dimensionen – en längd.
Med samma logik kan vi förstå, men inte visualisera, hur vi som tredimensionella varelser i en fyrdimensionell värld inte kan uppfatta högre dimensioner. Det som är gemensamt med alla dimensioner är att varje dimension bygger på oändligt många system av den tidigare dimensionen. Den andra dimensionen bygger på oändligt många endimensionella linjer, den tredje dimensionen bygger på oändligt många tvådimensionella ytor, och på samma sätt bygger den fjärde dimensionen på oändligt många tredimensionella ögonblick. Om du skulle visualisera dig själv i den fjärde dimensionen, skulle det vara som en lång orm från din födsel till och med din död. I den fjärde dimensionen skulle denna orm alltså vara uppbyggd av oändligt många ögonblick av dig själv, och precis som den tvådimensionella varelsen endast kunde se en del av den tredimensionella människan, kan vi endast se en del av vår fyrdimensionella kropp.
Det kanske mest intressanta med flera dimensioner är att vi i lägre dimensioner kan vara omedvetna om våra rörelser i högre dimensioner. Den fjärde dimensionen skulle vi kanske beskriva som en rät linje, men i verkligheten kan det vara så att den fjärde dimensionen faktiskt inte är en rät linje i de högre dimensionerna utan att den är böjd. Detta skulle kunna ge upphov till oändligt många realiteter, där slumpen, dina och andras val påverkar vilken “väg” man tar. Varenda beslut man tar skulle alltså göra så att du rör dig genom de högre dimensionerna, utan att du är medveten om det, då de högre dimensionerna bygger på oändligt av de lägre dimensionerna – flera realiteter. Faktumet att det också i de högre dimensionerna finns oändligt med möjligheter innebär också att du aldrig “skapar” en ny realitet med dina beslut, utan det fanns redan oändligt många att välja mellan. På så sätt skulle fem- eller sexdimensionella varelser kunna resa tillbaks i tiden, och dessutom resa i olika potentiella framtider. Men vad är egentligen slumpen? Har du egentligen ett fritt val eller är din framtid teoretiskt sett redan förbestämd och helt enkelt ett resultat av kausalitet?